Också en dag

Lämnar kontoret vid sjutton. Arbetsdagen är egentligen inte klar, men min man efterlyser de saknade bakpotatisarna som jag har lovat att köpa. Kommer hem, tvättar potatisarna och skjutsar in dem i ugnen.

Startar datorn och lägger mig på soffan, datorn på magen och Julia på skärmen. Vi ventilerar varsitt personalrelaterat problem, landar i att hon behöver vänta ut och att jag behöver chefa snarare än att leda. Man kan bara leda så långt, till sist måste man markera.

Äter middag, duschar länge, kliver i en mjuk tröja och tights. Fönar ut håret och stryker morgondagens kläder. Sjunker ner i sängen med datorn i knät. Skriver det här men har ett tjugotal obesvarade mail som väntar.

Varning för gnällig tjej

Jag sitter på ett café och arbetar. Det är timmen efter lunch och jag har precis haft min veckoavstämning med en chefskollega för att synka oss i våra gemensamma beröringspunkter. Det är kaos på kontoret, en enorm konferens i ett projekt som jag ännu inte dragits in i, och det gick absolut inte att nå fram till kylskåp eller kaffemaskin.

Så jag flydde ner hit för en snabblunch. Sprang fem kilometer på löpbandet på lunchen och ville bara få sitta i ett hörn i tystnad och äta min kycklingsallad på lunchrastens sista kvart, men det var människor Ö-V-E-R-A-L-L-T. 

Så här är jag nu, intryckt i ett litet hörn på ett café och är lite småsur. Jag vet inte ens varför jag är sur. Så ovanlig känsla för mig, inser jag nu. Tror att det är för att min planerade lunch var så god och den torra frallan jag precis åt istället absolut inte var det. Plus att jag saknar kontoret, saknar att kunna föra vettiga samtal utan störig bakgrundsmusik. 

Herregud, vilket gnäll, efter en ynka timme på ett ändå fint café. Någon som vet om jag har PMS eller?  

Varning för präktig tjej

Jag är ej längre utmattad. Sov tolv timmar natten till lördag, tio timmar natten till söndag och åtta timmar natten till idag. Har även druckit stora mängder bubbelvatten och mycket små mängder alkohol - bara ett glas vin till maten - samt har även tränat mycket, mycket hårt.

Mitt duktig flicka-syndrom mår väldigt bra av detta, har befunnit sig på en mycket hög nivå sedan fredagskvällen. Känner mig även som en bra mamma eftersom jag lämnade lunch till det högskoleprovsskrivande barnet i lördags, satt bredvid och tipsade om rangordning till universitetsvalen på söndagen samt fick inbjudningarna till hans studentmottagning på brevlådan imorse.

(Är han Sveriges mest curlade snart nittonåring? Svar ja, men han flyttar hemifrån om någon ynka månad så låt mig vara.)

Hursomhelst. Nu är det måndag! Jag ska inte dricka vin förrän på fredag! Tränade på lunchen idag och längtar redan till morgondagens träningspass! Många utropstecken blev det nu, ber om ursäkt för det.

Ett utmattat proffs

Jag är utmattad, fullkomligt utmattad. Klarar definitvt inte längre att dricka större mängder tre dagar på rad. Var slut redan när jag vaknade imorse, på den tredje dagen, och absolut inte sugen på fler AW.

Men botade det med en syrligt fruktig drink vid femton när Johannas sista AW som anställd startade. Nu ligger jag hemma i soffan och orkar inte mer. Vill bara dricka citronvatten, äta sallad och träna jättehårt i flera veckor. Vill inte dricka en droppe alkohol.  

(Nu låter det som om jag har varit konstant onykter i tre dagar, men det har jag inte. Bara mellan sjutton och tjugotvå och jag har hanterat man, barn och arbete som ett proffs under tiden. Som ett proffs.)

Om att sova gott på lördag

Vi hade AW på kontoret igår. Temat var På spåret och nej, jag vann inte. Hade knappt godkänt i geografi. Hursomhelst. Idag är vi i den lilla staden, Johanna och jag. Vi ska hänga i grupp under dagen och när det är slut ska vi dricka ett glas vin - även det i grupp - innan tåget tar oss hem igen.

Imorgon är det fredag och gissa vad: då ska vi ha AW. Veckans tredje på raken. Jag kommer endast lyckas ta mig genom alla dessa små äventyr med tanke på att fredagens AW är för att fira av Johanna som går vidare i arbetslivet.

Förstår mig rätt, jag sörjer henne redan, men min lever firar desto mer eftersom det som regel alltid är Johanna som ligger bakom våra tre AW i veckan.

Bosslady

Jag är inne i ett spännande jobbflow. Har en enorm grej på gång där jag undersöker hur vi kan använda oss av AI i försäljning, affärsutveckling och kundservice. På många olika sätt, verkar vara svaret. 

Jag väckte frågan i måndags och har redan haft flera möten med olika IT- och strategimänniskor. Har även spenderat all ledig tid med att lyssna på poddar om AI, läsa artiklar om AI och chatta med Copilot om AI. 

Promenerade hem från jobbet igår, i höga klackar och trenchcoat och just anmäld till ett event om AI i affärsvärlden, och kände att jag aldrig nånsin varit mer bosslady. En angenäm känsla.

Gift med jobbet

Jag drömde att jag gifte mig med min VD inatt. Det var inget romantiskt eller sexuellt över det, det var bara det bästa för företaget. Snacka om att tillskriva sig själv en viktig roll om man anser sig behöva vara gift med VD:n för företagets bästa.

Nej, men jag tror att det var för att en lokal i samma område som vårt kontor i den lilla staden brann igår och det var några besvärliga minuter innan vi visste om det var vårt kontor som gick upp i rök. 

Oron över branden, tillsammans med färskt skvaller om ett par kollegor som har ihop det, blev för mycket för min hjärna och resulterade i ett platoniskt äktenskap med vår VD. Som det ju kan bli ibland.

Då och nu

Sexton grader och solsken. Trottoarerna sopade och tvättade, det sista gruset äntligen borta. Croppade jeans, höga klackar och luftig linneskjorta. En öm kropp efter helgens träning, men huvudet piggt efter många timmars sömn.

Barnet är hemma igen. Han har en sista vecka innan högskoleprovet ska skrivas, innan ansökningar till högskolor och universitet ska vara inne. Jag drömde om honom inatt, om tiden när han bara var några år gammal. Det var fint. Det var nog snarare minnen än en dröm egentligen, men det var det som gjorde det så fint. Fint att se liksom.

Fredag: mail och löpband

Jag var inte beredd på fredag. Skulle kunna jobba ett par dagar till, har så många bollar i luften och farten uppe. Men visst, jag tar helg. Har gjort noll och inga planer för helgen för som sagt, var inte beredd på den.

Jag har tränat tre dagar på rad. Det känns som att kroppen orkar mer, men varenda muskel gör ont. Så ingen träning på en dag eller två. Skulle kunna gå på löpbandet för att komma upp i mina tiotusen steg men klockan är sexton och får man verkligen gå på ett löpband när det är som mest folk på gymmet och alla löpband är upptagna? Nej, det får man inte.

Så ja, nej. Plötsligt orkar jag inte heller jobba mer. Det är bara de tråkiga mailen kvar, de tråkiga och de som kräver tankeverksamhet och nej, jag orkar inte. Jag behöver gå på ett löpband. Finns det flera lediga löpband går jag, annars springer jag. Gud vad jag hoppas på massor av lediga löpband.

Alla känslorna

Jag har vetat att det skulle hända, jag har varit beredd. Hjälpt barnet plugga till högskoleprovet, googlat skolor och arkitektutbildningar, varit ett bollplank i rangordningen av skolor att söka till.

Så jag vet inte varför insikten plötsligt drämmer in i mig, hårt och obarmhärtigt, en morgon när jag borstar tänderna. Ingenting är nytt: jag visste att barnet hade goda chanser att komma in på sitt förstahandsval i Lund och jag visste att han var garanterad sommarjobb i Furuviksparken efter att ha jobbat förra sommaren.

Men så får han anställningsavtalet för sommarjobbet och visar antagningsstatistiken för utbildningen - att han redan slår förra årets antagningspoäng både på prov och betyg - och den bara dundrar in, slår undan mina fötter, golvar mig fullständigt: insikten om att det antagligen är mindre än tre månader kvar tills barnet flyttar hemifrån.

(Helvete vad jag hoppas att jag inte jinxar det för barnet nu, mycket kan fortfarande hända, kanske vill en hel armé bli arkitekter nästa höst. Men som jag hoppas att han kommer in, som jag hoppas, trots att mitt hjärta riskerar att stryka med.)

Eftersom det blev vinter igen

Det snöade så mycket när jag halkade hem från kontoret i mina mycket höga och mycket opraktiska klackar igår att jag bestämde mig för att inte lämna hemmet förrän alltsammans smält bort igen. 

Plus att jag är väldigt svag för mitt hem just nu. Vi köpte en matta häromveckan, den ligger under soffan och soffbordet och blev pusselbiten ingen visste saknades, och nu vill jag aldrig lämna lägenheten.

Så jag jobbar hemifrån idag. Sitter vid matbordet med datorn framför mig, dricker kanna efter kanna med kaffe, suckar nöjt varje gång blicken trillar över det vackra lilla soffhörnet och dess mjuka matta.

Kl. 06:58, kl. 10:57

Det är en helt vanlig tisdag, påsken är över och jag har fyra lediga dagar i ryggen. Jag ligger i sängen när jag skriver det här, har läst nyheter, bloggar och instagram och nu är det dags att gå upp, tiden väntar inte på någon. 

Datorn har varit avstängd sedan i torsdags. Jag minns inte vad som står på agendan idag. Nästa app jag öppnar blir min kalender. Sen behöver jag gå upp, duscha, blåsa ut håret och sminka mig, klä på mig och gå till kontoret.

Jag ligger inte i sängen längre, flera timmar har passerat sedan jag skrev de två första styckena. Jag sitter i ett fokusrum på kontoret, har sju minuter mellan två möten, spenderar dem med att putsa den här texten och längta hem till sängen.

Barnet är hos sin pappa den här veckan. Hemmet är renskrubbat, sängen är nybäddad med rena lakan, min bokapp är fylld med böcker att läsa, på köksbänken står en öppnad vinflaska och min kalender är bara fylld till hälften eftersom folk har påsklov.

Slutet av skärtorsdagen

Jag sitter på tåget på väg hem från den lilla staden. Det sista medarbetarsamtalet är överstökat, veckans sista möte är avslutat och alla har fått sina påskägg. Vi avslutade veckan med varsitt glas vin på en nyöppnad vinbar innan alla skildes åt för att fira påsk.

Och nu sitter jag här, på tåget, på väg hem. Det är skärtorsdag och jag har hemlängtan. Vill komma hem, vill krypa ner i sängen, vill vakna till en långfredag. Äta frukost i hundra år. Duscha, måla naglarna, klä mig i färg. Äta påsklunch med min mans släkt, dricka bubbel, pilla bort foliepapper från dyr choklad.

Veckan fortsätter

Köper tio små påskägg och fyller dem med choklad. Hälften får följa med till kontoret på onsdagen som en påskpresent till de i teamet som är på Stockholmkontoret när dagen når sitt slut, den andra halvan får följa med till den lilla staden imorgon.

Handlar en ny påsklilja när jag promenerar hem. Den tidigare har blommat ut och ännu har jag inte fått nog. Kan inte stå emot en bunt stearinljus i dova färger, försiktigt inpackade i vaxat papper.

Våfflor, fjädrar och chokladägg

Jag köper ett påskris till lägenheten också. Dekorerar det med dimmgröna och rosabruna fjädrar. Påskliljan som står i den mörkgröna glasvasen har slagit ut, gula knoppar svävar över matbordet. Inser klockan nio på måndagskvällen att det är våffeldagen. Jag gräddar våfflorna, barnet vispar grädden.

Promenerar till den italienska delikatessbutiken några kvarter från kontoret på lunchen. Köper en påskkaka att ta med till min svägerska på långfredagen. Placerar mig i soffan i matsalen på eftermiddagen, skålen med små chokladägg alldeles i närheten.

Helgen och påsken

Helgen kom och gick. Vi kom hem från den lilla staden igår med en studentkostym till barnet och ett sjuttiofemårsfirande i ryggen, samt även med en förkylning innanför bröstkorgen. Fast min förkylning sitter bara i näsan, om vi ska vara noga.

Vaknade till en längtan efter påsk imorse. Promenerade till kontoret med famnen fylld av påskris. Placerade i en vas på bordet i loungen, dekorerade med fjädrar i mjuka pasteller, hoppas att små gröna blad ska slå ut.

Blommor, kostymer och promenader i grupp

Jag har en känsla av att det kommer bli en perfekt helg. Jag har längtat efter fredagskvällen hela veckan, efter att promenera hem från jobbet med famnen full av blommor och vin, att göra fotbad och måla naglarna och somna i soffan vid tjugotvå.

Imorgon åker vi till den lilla staden. Vi åker med min mans systrar och deras män. Min svärmor fyller år och vi ska fira henne med middag och vin. Sova kvar allihopa utspridda i huset, äta frukost i hundra år, långsamt promenera i grupp.

När vi vaknat ordentligt på söndag ska vi åka till en märkesoutlet och köpa studentkostym till barnet. Det känns som en stor sak, nästan enorm. Hans första riktiga kostym. Jag slår vad om att jag kommer gråta. 

Allt är väl

Idag är ännu en dag i den lilla staden. Ytterligare två medarbetarsamtal har lagts till skaran av genomförda. Jag har kommit att verkligen uppskatta de här dagarna. Försöker alltid jobba undan all admin för att kunna ge min personal min fulla uppmärksamhet när jag är på plats, och det är ett roligt gäng att hänga med.

Plus att det är en timme med tåg i vardera riktning och jag har till sist accepterat att jag blir för åksjuk av att jobba på tåget, så promenaden till tåget, tågresan och promenaden till kontoret och sedan alltsammans om igen fast i omvänd ordning, det ger mig sammanlagt fyra timmar med ljudbok.

Det finns ingenting att inte tycka om med det.

Morgonstund har guld i, äh skitsamma

Jag tror att jag behöver fly landet. Inte nu, men i november när mörkret kommer tillbaka. Förstod inte hur trött jag har varit förrän ljuset kom. Mars dök upp och plötsligt var det inte lika jobbigt att vakna halv sju. Imorse kom jag på mig själv med att känna livslust när jag tittade ut på en knallblå himmel 06:49.

På tal om ämnet: det är min bästa stund på dagen, den när jag vaknar och hämtar kaffe och kryper tillbaka ner under täcket. När min man har kurrat ihop sig med ryggen mot mig och jag lägger mig bakom, huvudet mot hans skuldror, och ligger så, hud mot hud, i tystnad och stillhet. Fluffar upp kuddarna och lutar mig tillbaka med kaffekoppen efter någon minut. Vaknar långsamt under en halv evighet.

Pusslet

Det är nästan så att jag inte hinner med mitt liv som bloggare. Jag hinner inte träna heller, så bloggen är i gott sällskap. Skärper dock till mig här och nu: bloggar först och därefter ska jag ta mig ut på en kort löprunda och avsluta med rehabövningar för min onda axel.

Ska bara jobba undan dagens sista skörd mail mellan att jag tar itu med mina två dåliga samveten. Jag har iallafall lagat mat till min familj så mitt tredje dåliga samvete är stillat för dagen. Tur att det kommer en ny dag imorgon att inte räcka till.