Hermione och Harry

Vi tittar på klipp från Harry Potter för att sätta mig in i Hermione innan min AW. Jag säger att det kan vara det mysigaste jag sett på länge. Frågar barnet om vi kan se om alla filmerna trots att vi redan sett dem när han var tio-tolv och jag läste alla böckerna i julas och han säkert har läst dem hundra gånger under sina tonår.

Han säger nej, aldrig i livet, vi är för gamla, vi kommer bara tycka att det är fånigt. Men så går jag på AW:n och kommer hem igen och barnet gräddar våfflor och säger att vi kanske bara ska slå på första filmen, att vi alltid kan stänga av om det är för barnsligt.

Han gör sig en hög våfflor medan jag byter om till pyjamas och tvättar bort sminket, sen startar vi den första filmen, säger att vi bara ska se en timme och sen sova, resten kan vi ta imorgon om vi vill.

En timme senare tvingar vi oss att stänga av, att spara resten till morgondagen, klockan är för sen. Vi har suttit med fånleenden, blivit tagna av gamla minnen och hur fint det fortfarande är.

Så länge det serveras vin

Vi har AW på kontoret idag. Naturligtvis är temat Halloween. Jag rotade i min garderob och kom fram till att jag bara behövde köpa en röd- och gulrandig slips samt en trollstav för att vara Hermione. 

Jag köpte slipsen, eftersom det aldrig skadar att vara redo om det nånsin blir trendigt att vara gubbe, men vägrade trollstaven. Jag har ju inga små barn som kan ärva den, så det blir en chopstick som trollstav. Drog även gränsen vid att sova med flätor, går istället in för den lite äldre Hermione med snygga lockar.

Hela tiden framåt

Barnet kom hem från sin pappa redan på söndagsmorgonen. Vi hade bestämt att vi skulle åka till den lilla staden, alla tre. Min man för att repa med bandet och barnet och jag för att fira min mammas födelsedag.

Det var första gången som barnet träffade sina morbröder, mostrar och kusiner sedan allting föll samman. Mina föräldrar hälsade på oss för ett par veckor sen, kom upp på en fika och stannade bara i en timme. Han tycker att det är jobbigt att träffa människor utanför sin närmsta krets, så därför har vi tagit det i små inkrement.

Vi var bara där i knappt ett par timmar, åt tårta och kramade om släkten, men framför allt gjorde vi det allra viktigaste: tog oss över ännu en tröskel. Upptäckte att det gick bra att träffa alla, att det till och med var trevligt och att tanken på en nästa gång inte känns särskilt jobbig.

Repetition

Nästan sömlöst gled vi in i en tillvaro där barnet spenderar veckorna här och veckosluten hos sin pappa. Igår vinkade han adjö medan jag satt i ett teamsmöte. Det gav en felaktig känsla av fredag när jag avslutade arbetsdagen. 

Men jag tog till vara på låtsasfredagen och blandade äppelvin och äppelcider i en kastrull och lät en kanelstång guppa runt på bubblorna medan det långsamt blev varmt. Slog upp i ett fint glas och sippade på under tiden som jag kokade spaghetti och värmde köttfärssås.

Drack även ett glas rödvin till maten, eftersom det var låtsasfredag och allt. Jag kan tänka mig att betrakta gårdagskvällen som en repetition och göra en direkt copy/paste ikväll.

Redo för nästa steg

I sju veckor har vi gått hos psykologen två gånger i veckan. Oftast tillsammans, men ibland har jag väntat utanför medan barnet ensam gått in. Igår föreslog psykologen att det är dags att skifta fokus i behandlingen. Sa att det som hänt ligger bakom barnet nu och att det är dags att fokusera på framtiden. Det ska en kurator hjälpa honom med.

Sen vände sig psykologen till mig och sa att jag borde fortsätta prata om det som hänt på egen hand i form av anhörigsamtal, sa att mina sår är helt andra än barnets och att de också måste läka. Jag började svara att det inte behövs, att jag har kontroll över situationen, men istället började jag gråta. Så jag antar att jag inte motbevisade henne alls.

Nu har jag landat i att jag ska ta henne på orden, att jag ska ta hjälp för att läka såren. Om inte annat så för att kunna vara det bästa möjliga stödet för barnet och det vet vi ju alla att det sker genom att sätta andningsmasken på sig själv först.

Oktober som pågår

Byter ut de överblommade pelargonerna på balkongen mot ljung, ger ljusslingan runt balkongräcket nya batterier, sätter timern på sexton till tjugofyra. Fyller upp lådan med stearinljus, köper hem rödvin och äppelvin.

Sparar nya titlar i bokappen, bläddrar bland dokumentärer som vi vill se. De handlar nästan alla om konsttjuvar. Bakar banankaka och hackar i mörk choklad. Det ger en bitterhet till kakan som inte alls är dum. 

Lagar viltlasagne och skavgrytor, köttbullar och gräddsås. Lägger in gurka och rör lingon med socker, för just nu vill jag toppa alla maträtter med gurka och lingon. Drömmer om att göra en sån äppelpaj som de äter i amerikanska filmer, men har fastnat på drömstadiet.

Att göra sig en bättre måndag

Jag var i den lilla staden igår. Hade bjudit in vårt kundserviceteam till lunch och afternoon tea på en herrgård, kände att vi behövde få prata om saker utan stress och med en garanti om att nå fram till punkt.

Herrgården låg omgiven av en blåskimrande sjö och en brandröd skog, vilade i ett kyligt solsken som gnistrande tog sig in genom de gamla fönsterglasen. En matsal med stärkta vita dukar och silverbestick och sen en av herrgårdens salonger, en stor bricka med kakor och frukter, kaffe och te, långa samtal och kloka ord.

Och så gick helgen

Jag spenderar helgen i träningskläder. Sover länge, går upp och drar på träningstights, höga strumpor och sportbehå. En mjuk luftig tröja ovanpå. Keps och osminkat ansikte. Behöver visa legitimation när jag fyller upp vinskåpet med nya viner.

Sicksackar mellan vackra höstklädda människor på trottoarerna. Köper stearinljus i dimmiga färger och två fång rosor, delar mellan vaserna på matbordet och soffbordet, gör låga buketter med rosorna tätt ihop. 

Ett glas bubbel på handfatskanten medan träningskläderna hamnar på badrumsgolvet. En lätt makeup, håret i nytvättade vågor runt axlarna, en svart silkeskjol och stickad tröja, pärlor runt halsen, en middagsreservation bara han och jag. 

Vaknar till en söndag. Träningskläderna på igen, min man åker till den lilla staden för att repa med bandet. Jag städar lägenheten, bakar en banankaka inför att barnet ska komma hem, lagar champinjonsoppa som veckans lunch, lyssnar på en spökhistoria under tiden.

Tack på förhand

Så kom fredagen. Det kändes som att jag blinkade och så gick veckan. Barnet åkte till sin pappa igår. Han ska spendera en helg med att kratta löv och grilla korv och det är inte utan att jag är lite avundsjuk.

Jag ska dock spendera helgen med att gå långa promenader, sparka orangeröda löv framför mig, stanna för cappuccino och kanelbulle, ligga under en filt på soffan och läsa bok, ha date night med min man, sova länge, äta frukost i timmar.

Höstuniformen

Nu är det höst på riktigt. Kylan kräver halsduk och vantar på morgnarna. Jag har ställt undan mina låga loafers och istället tagit fram de rejäla. Jag tror att jag ska arbeta med just chunky loafers och sockor i höst.

I måndags körde jag bruna loafers, decimeterhöga svarta strumpor och strumpbyxor i tjugo den. En snäv stickad pennkjol som nådde till mitten av vaden, brun kofta och leopardmönstrad sidenscarf knuten i halsen. 

I tisdags samma bruna loafers, vadhöga finstickade ljusgrå sockor och tunna strumpbyxor. Vit tisha instoppad i en kort mörkgrå kjol och en lång svart stickad kofta. Håret fångat i en hög tofs och sen flätat, som en skolflicka.

Onsdagen var en jeansdag. Bruna loafers, finstickade gråblå strumpor, vida högmidjade jeans med fyrkantsfickor, gyllenbrun stickad tröja. Den här outfiten var lite platt, jag borde ha förstärkt den med en vintageklocka och en blå snusnäsduk om halsen, men jag äger dessvärre ingetdera.

Och nu är det torsdag och egentligen fanns det en outfitplan för dagen, men så blev det en arbetsdag från matbordet och därför en klassisk covidoutfit med business in the top och pyjamas in the bottom.

Men imorgon, imorgon är det fredag och premiär för mina nya svarta loafers. De har varsin liten rosett ovanpå fotryggen och rejäla sulor. Jag kommer para ihop dem med garderobens tunnaste strumpbyxor, strumpor i mörkt brunt och en stickad svart klänning. Eftersom det är fredag kommer jag toppa alltihopa med både leopardscarf och pärlor runt halsen.

Dagar som är pärlor

Vi var på Riddarhuset igår, barnet och jag. Åt varsitt smörrebröd och delade på en tårtbit. Jag sippade på ett glas bubbel och han på en alkoholfri cider och så satt vi och blickade in i en enorm öppen spis i en av salarna.

Promenerade sen uppför den svängda marmortrappan och vidare in i Riddarsalen, lyssnade på ett föredrag om gravmonument från 1600-talet och sen om hur den svenska adeln ärekränkte varandra i sin gravdiktning på 1700-talet.

Det var en fin liten pärla till upplevelse, palatset och dess inredning, maten och drycken, människorna som intresserat lutade sig framåt medan de lyssnade, de engagerade föreläsarna, de fascinerande ämnena. En riktig pärla.

Men också ett lyckat försök att locka in barnet i ett annat slags sammanhang. Ett socialt sådant, men som också bjöd på tryggheten i att det bara var han och jag. Små små steg för att hitta fram till vem han vill vara. Litteraturvetenskap är något som han pratar om med en försiktig nyfikenhet och den väcktes ännu lite mer igår, men även en nyfikenhet kring konstvetenskap.

Så ja, det var en liten pärla till dag igår.

Och så tisdag

Jag blev inte sjuk igår. Det är nog kroppen som landar och går ner i varv. Den har ju varit i beredskapsläge i många veckor nu, det är klart att den vill ligga under en filt i soffan och göra trygga saker som att läsa böcker och titta på film.

Allra helst med barnet på en armlängds avstånd. Det är mina bästa stunder om dagarna, den sista timmen varje dag när vi sjunker ner i soffan, skavfötters och med våra böcker. Oftast i tystnad, försjunkna i varsin berättelse. Aldrig känns det så tryggt som då.

Måndag igen

Jag undrar om jag håller på att bli sjuk. När jag tänker efter har jag inga andra symtom än en önskan om att få lägga mig under en filt på soffan och sova bort dagen, så antagligen är det bara gammal hederlig lathet.

Det känns konstigt att inte vara pepp på dagen. Jag vaknar nästan alltid på gott humör, har aldrig några problem med att gå upp och ta tag i det som behöver göras, men idag känns det tungt. Har flyttat mig från sängen till soffan, draperat filten över axlarna och placerat datorn i knät. Skickat ett mail och skrivit det här.

Vi ska till psykologen idag. För första gången ska jag vänta i väntrummet medan barnet går själv. Vi har landat i att när han verkligen ska ner på djupet ska han inte hållas tillbaka av att jag sitter i rummet. Kanske är det det som puttat mig ur riktning, kanske är det bara en måndag.

Fredag 08:02

Äntligen fredag. Jag sitter i soffan, med datorn i knät och en kopp kaffe intill. Barnet sitter några meter bort, vid matbordet, och äter frukost. Det doftar av rostat bröd. Min man kokar ägg och lyssnar på morgonnyheterna.

Jag har fortfarande pyjamas på, håret är ännu inte kammat. När gårdagskvällens mail är besvarade ska jag också rosta mig en brödskiva och sen hoppa in i duschen. Kanske plocka fram dagens kläder först. Jag tror att det blir en leopardmönstrad kjol, en mjuk stickad tröja och pärlor som vilar precis i halsgropen.

Mitt enda möte för dagen är ett fikamöte, ett one to one som vi har förlagt till ett café. Men först har jag en lång lista admin som jag ska utföra mellan duschen och lunchen, hemma vid matbordet. Efter fikamöte och ännu lite mer admin ska vi ha AW, barnet och jag. Vi ska mötas för ett glas bubbel till mig och något sött till honom, fira att vi har gjort ännu en vecka.

Här och nu och framåt

Jag gick direkt från utbildningen till ett café igår. Barnet väntade redan utanför när jag rundade hörnet. Våra datorer låg i varsin väska, redo för det sena eftermiddagspasset. Vi hade kommit överens om att vi skulle sitta bredvid varandra med datorer, kaffe och kaka.

Jag skulle jobba ikapp de två förlorade utbildningsdagarna och han skulle söka kurser på universitetet. Det är där han har landat, att han vill spendera våren med att läsa kurser inom grekisk mytologi och jobba på ett antikvariat.

När mailen var besvarade och ansökningarna registrerade gjorde vi en lista med de antikvariat som ligger mellan oss och gamla stan. På lördag ska vi besöka dem, som om vi vore shoppare, och så ska barnet rangordna vilka han vill söka jobb på.

Det kommer antagligen inte vara så enkelt, men det är vad han vill och jag stöttar och uppmuntrar. Kanske har vi tur, kanske råkar det vara någon som behöver ett par extra händer och kanske en hjärna just precis nu.

Att axla dag två

Gårdagen var ingen katastrof. Jag blev till exempel inte skriken åt en endaste gång. Jag var dock på helspänn hela dagen och det var jobbigt i sig. Idag orkar jag inte ens det, orkar inte vara nervös. Jag vet att jag är en hyfsad klok människa och det har räckt för att ta mig så här långt, så det borde räcka lite till.

Så mitt fokus idag, istället för att undvika att bli gapad på, är att vara söt och klok. Klokheten får komma inifrån och sötheten från mitt finstickade set med kort kjol och väst i samma grå nyans, tunna svarta strumpbyxor, sockor och loafers, en tunn långärmad svart tröja under den stickade västen och ett pärlhalsband som vilar precis i halsgropen.

Duktiga flickor och skrikiga personlighetstyper

Jag har ledarskapsutbildning idag. Det är dag ett av två. Jag har ingen lust, får ett litet ångestfladder av personen som håller i utbildningen, för han arbetar inte särskilt mycket med att skapa trygghet. Han är mer av typen som vill att vi ska rollspela inför hela gruppen och sen skriker rakt ut när han tycker att någon säger något fel.

Jag är en person som tycker om trygghet, som tror på att skapa trygghet, att det behövs för att människor ska blomstra. Det ligger i min grund, men just nu, när hela jag vacklar i skörhet, så behöver jag det ännu mer.

Jag orkar inte bli gapad på och om jag ska undvika det med den här personlighetstypen som kommer stå framför mig i två dagar så innebär det att jag måste göra allting helt korrekt. Jag måste rota fram den duktiga flickan i mig, men just nu hittar jag inte henne.

Helgen i smaker

Vodkapasta med väninnorna som fredagslunch. Tryffelchips och champagne medan middagen lagas. Kycklingfilé inlindad i prosciutto och fylld med tryffelost. Rostad potatis, grönsallad, tryffelmajonnäs. Rödpang.

Rostad levain, lagrad hårdost och aprikosmarmelad, te och äppeljuice. Linssoppa och citronvatten. Kanelbulle och cappuccino. Whisky sour. Räkor frästa i olja, vitlök och chili, linguine och körsbärstomater, ett cremant i glaset. Sent på kvällen rödvin och lakrits.

Rostisarna igen, samma pumpkin chai te, en isbit i äpplejuicen. Svampsoppa och isvatten. En cola zero som sällskap till städningen. Nybakad chokladkaka som belöning. Köttbullar, potatis och gräddsås, rårörda lingon och pressgurka. Gårdagens rödvinsslatt i glaset.

Helgen vecka fyrtio

Igår åkte barnet till sin pappa för en helg på landet. Själv ska jag njuta av en helg i stan. Jag tänker en fredagskväll med rödvin, take away och en bok i soffan. Kanske en vinlunch med väninnorna imorgon och sen en liten, intim restaurang bara min man och jag mot kvällen.

Eller en långpromenad som tar nästan hela lördagen, grillad korv i farten, kaffe på café. Eller ett långsamt varv genom NK, ett glas bubbel i baren, en prinsessbakelse i caféet, något litet, onödigt i en vacker påse.

Och sen en söndag där barnet kommer tillbaka. En långpromenad tillsammans och sen städa, tvätta och laga mat. Baka veckans kaka och tjuvstarta den redan på söndagseftermiddagen.

Om mannen, musiken och bandet

När min man och jag träffades spelade han i ett band. De hade gjort det ett gäng år, fått skivkontrakt och gett ut album, kuskade landet runt och gjorde spelningar. Men så började barn komma till världen, familjer lockade mer än musiken och när vi flyttade till Stockholm blev det spiken i kistan och bandet gick i graven.

Tvärtemot vad man skulle kunna tro när man tittar på min prydligt friserade man i sina fina skjortor och dyra skor, så spelade han dödsmetall. Alltså vi pratar nitar och grisblod på scenen och texter om djävulsdyrkan. 

Egentligen är det nog mest den tekniskt komplicerade musiken som lockar, snarare än djävulen. Hursomhelst, för någon månad sen hörde en arrangör av sig och berättade att man försökte få ihop en konsert för att rädda replokalerna i den lilla staden och frågade om de kunde tänka sig att göra en spelning.

Så bandet har återuppstått, även om det är lite oklart om det bara är för en spelning eller om de är här för att stanna. Min man knappt har hållit i en gitarr på tio år och musiken som de spelar kräver extremt flinka fingrar, så nu övar han varje kväll, vissa dagar flera timmar. Varje söndag åker han till den lilla staden och så ses de alla i en replokal och spelar tillsammans. 

Att döma av deras uppdateringar på sina sociala medier är det även mycket kramande och kaffedrickande, men det är fint. Jag tror att det är bra att han har musiken och bandet just nu. Jag tror att han behöver det.