Romanen och det nya försöket

Jag har en halvskriven roman i min dator. Jag öppnar den ibland när det kliar i fingrarna efter att skriva. Det var ganska länge sen som boken började skava i mig. Jag tror att det beror på att den bygger på en verklig händelse, en tid som var svår och jobbig och som formade om mig i grunden.

Men jag har gått vidare, är ute på andra sidan för länge sen, tänker aldrig på det som hände eller människorna som svek. Jag tror att det är därför boken aldrig blev färdig. Varje gång jag öppnar den nu känner jag att det inte längre är min historia. Jag vill inte leva kvar i den.

I veckan bestämde jag mig för att begrava den. Överge mitt allra första riktiga försök att skriva en roman. Det skedde utan större eftertanke. Jag öppnade texten, läste de senast skrivna sidorna, kände en trötthet. Öppnade dokumentet där jag samlat andra bokidéer och tröttheten försvann. In på scenen kom istället iver och förväntan.

Så jag skapade ett helt nytt dokument. Arbetstiteln är "Hans sista offer". Jag har en synopsis och ett första kapitel, men än så länge är det allt. Texten blir lite längre för var dag som går. Hela tiden längtar jag till kvällen och texten. Det är ett nytt försök att skriva en roman, en annan text och äntligen en glädje i att skriva igen. 

Den lilla vardagslyckan

Ett tumblerglas står på köksbänken, fyllt med isbitar och en genomskinlig dryck. Min man tar en försiktig klunk. Jag tror att du har glömt gin i den här, säger han och jag fnyser. Det är tonic, för dagen i smak av ängsblommor och smultron, och min nya besatthet.

Jag tycker om att komma hem från jobbet och hälla upp något porlande i ett vackert glas, men jag vill inte att det alltid ska vara alkoholhaltigt, så jag har dammsugit butikshyllorna efter alkoholfria alternativ. 

Tonic är min favorit, men det finns så mycket bra dryck därute, cider och must och lemonad och sodavatten. Det är något med känslan av ett fint glas i handen, av klirrande isbitar och dryck som rullar över gommen. Det ger mig ett litet rus av vardagslycka.

Tio poäng

Igår var en annorlunda dag. Bara till hälften en arbetsdag, för vid tretton mötte jag min man för en lunchdate och sen fortsatte vi till Kulturhuset. På deras agenda stod nämligen en hel bunt livepoddar som rapporterade om Trump och Putin och hur de påverkar världen.

Det var intressant, otroligt intressant. Men också oerhört skrämmande vilken makt två så nyckfulla män har över resten av världen. Halvvägs in i raden av poddar kysste jag dock min man adjö och tog tunnelbanan till en restaurang där tre väninnor väntade. 

Vi pratade om sommaren och livet, åt vodkapasta och drack rödvin, fortsatte sedan till en vinbar och delade på ännu en flaska och två efterrätter. Var hemma vid tjugotvå och stupade rakt i säng, låg med kinden mot varsin kudde och viskade om dagen. 

På det hela en tiopoängsdag.

Kapitulerade inför vädret

Jag gav upp två dagar in på planen för augustis sista klänningar. Orkade inte envisa med bara ben och femton grader. Plus att mina nya jeans - högmidjade och vida - lockade för mycket för att jag skulle orka kämpa emot när vädret ändå ställde sig på jeansens sida.

Så idag är jag iförd nyss nämnda jeans. Jag har parat ihop dem med en instoppad blus, vit och vid, och låga svarta Mary Janes. En mörkblå kofta för utomhuset. En första liten stilblinkning mot hösten, antar jag.

Augustis sista klänningar

Varje gång jag öppnar garderobsdörrarna väller mina sommarklänningar ut. Tröttnar på söndagsmorgonen när jag läser i prognosen att temperaturen knappt når upp till tjugo igen, öser ut alla klänningar på sängen och viker ner de korta och ljusa i papperspåsar och knölar längst upp i klädkammaren, låter dem göra sällskap med andra årstiders kläder. 

Behåller bara långa klänningar och kjolar i svart, brunt och leopard i garderoben. Parar i huvudet ihop dem med stickade tröjor och koftor. Förbereder för veckor av bara ben under svepande kjolar, stickade överdelar och nakna fötter i ballerina.

Sommar och septemberlängt

Jag försöker tänka att sommaren inte är över, att augusti fortfarande pågår, men det är något som får mig att drömma om jeans och långärmade randiga tröjor. En dag kommer jag på mig själv med att stå och fingra på en teförpackning i mataffären.

Jag hänger fram mina klänningar men funderar i huvudet på hur jag kan matcha mina byxor med t-shirts, toppar och kavajer. Bläddrar mellan loafers i webbshopparna fast mina Mary Janes ännu fungerar fint.

Vi har fortfarande dagar kvar av bara ben och fina kvällar och jag ska njuta av dem alla, men tydligen ska jag ha ett septemberlängt under tiden.

Facit första veckan

Fredag morgon. Jag lägger eye patches under ögonen medan jag dricker mitt morgonkaffe. Jag har en första arbetsvecka i ryggen, men även en ledningskonferens, en kväll på Fotografiska och en annan kväll innehållandes drinkar med en vän.

Kroppen är slö, hjärnan ovan vid att arbeta fulla dagar, flera i sträck. Tankeverksamheten tar lång tid att starta upp men ännu längre tid att sakta ner. Jag sover som en död varje natt, djupt försjunken i återhämtning.

Så tack och lov för fredag. Jag ska göra en arbetsdag - fem anställningsintervjuer och två möten - och sen ta helg. Byta klänningen mot löpartights, springa ett varv i Hagaparken och sedan duscha, kliva i mjukisshorts och tisha, slå upp köksfönstret och hälla upp ett glas vin. Laga mat i hundra år och somna tidigt, vakna till en lördag med bubbel, teater och sällskap.

Sensommar i stan

Det syns på trottoarerna att vi har börjat jobba igen. Vackra människor överallt. Välklädda, solbrända och målmedvetna. Det finns en vibrerande energi i deras steg på morgonen och en uppsluppenhet i deras skratt när de går mot uteserveringarna på eftermiddagen.

Det är kvinnor i plagg som varsamt parats samman, höga klackar eller nätta sandaler, böljande hår som flödar i glänsande vattenfall längs solbrända ryggar, smycken som glimrar i solskenet, handväskor stora nog att rymma en dator. 

Det är män i kostymbyxor och skjortor med öppen krage och uppkavlade ärmar. Solblekt hår och solbruna ansikten som döljs bakom skägg och solglasögon. Ibland är de så vackra att det kniper lite i hjärtat.

Sensommaren i stan, jag tror att det är den bästa tiden.

Vårt mysigaste rum

Häromveckan levererades vårt skrivbord och hemmakontoret börjar ta form, kanske till och med växa fram till lägenhetens mysigaste rum. Det är något med bäddfåtöljens placering som blev väldigt rätt, som gör att man gärna slår sig ner.

Efter att vi platsbyggt garderoben och målat om rummet ställde vi fåtöljen på motsatt sida mot hur vi först placerade den. Nu ser man ut genom balkongdörrarna, över innergårdens trädkronor och himlen mellan hustaken.

Varje kväll har jag slagit mig ner i fåtöljen med en bok medan min man har suttit framför datorn vid skrivbordet ett par meter bort. Ett ljus tänt på det lilla sidobordet intill fåtöljen, mjuk musik från de inbyggda högtalarna, en filt över benen.

Som om aldrig borta

Jag har en träningsvärk i mina ben idag. Jag tränade för första gången på långt över en månad igår. Det var skönt att använda kroppen. Nästan lika skönt som att använda hjärnan. Startsträckan var nästan obefintlig för båda.

Alla övningarna satt i muskelminnet, styrkan fanns fortfarande kvar. Orden ramlade lika enkelt som alltid ut från fingrarna ner i tangenterna. Planer och tankar som vilat i en månad väcktes till liv utan att behöva ruskas om. 

Jag är tillbaka i vardagen som om jag aldrig varit borta.

Om att verkligen trivas

Det är söndagskväll och min man lägger sig bredvid mig i sängen. Ska vi inte smita, hoppa på ett flyg imorgonbitti? Hur känner du för Sicilien? säger han. Jag skrattar, säger att vi är ansvarsfulla vuxna och att vi ska jobba.

Måndag morgon och jag lutar mig fram för att ge honom en puss innan jag går till kontoret. Jobbar vi halvdag idag eller? frågar han och jag ler, säger att vi ses vid fem.

Det tar fyrtiofem minuter bara att gå genom kontoret, alla vill prata, kön till kaffemaskinen ringlar lång. Jag är effektiv som aldrig förr när jag väl är framför datorn, kommer på mig själv med att le i min ensamhet.

Läppstift och iver

Det är semesterns sista dag. Jag har ingen ångest, tvärtom ett litet pirr. Jag har saknat jobbet, saknat människorna, saknat klänningarna och de höga klackarna, att använda hjärnan och känna det konstanta drivet framåt.  

Jag unnade mig ett nytt läppstift häromdagen. Tänkte att en ny termin förtjänar ett nytt läppstift och spenderade sen lika mycket pengar på ett läppstift som min son lägger på mat under en vecka. Det är från YSL och dammigt gammelrosa.

Jag ser fram emot en klassisk söndag: handla mat till veckan, städa lägenheten, tvätta och stryka kläder, dela en flaska bubbel med min man, vara i säng vid tjugotvå och känna ivern inför morgondagen.

Rapport från fredagen

Jag utfodrade barnet med en enorm pannkaksfrukost igår, innan han åkte vidare för nästa stopp på sin föräldraturné. Klev i kläder - vadlång leopardkjol och vit linneskjorta - och tog min man under armen för semesterns sista vinlunch.

Spenderade sen eftermiddagen på Fabrique för semesterns sista smygjobb. Hade i enlighet med överenskommelsen med mig själv en bulle intill, men det var den sista på länge. Jag har ätit så mycket bullar och glass att det känns som tillräckligt för sju evigheter.

Nu kom jag precis på att vi ska äta middag på restaurang med min mans familj ikväll. Gissar att det kommer innebära att någon kommer föreslå att det ska delas på efterrätter och jag kommer absolut svara ja. Nåväl, nya liv startar aldrig någon annan dag än måndagar.

Arkitektur, lingoncava och renskavstaco

På onsdagskvällen frågar jag barnet hur han vill spendera torsdagen. Han svarar att han gärna vill kika närmare på arkitekturen i gamla stan, att de pratat en del om den under utbildningen och att han gärna vill ta sig en titt.

När torsdagen väl kommer äter vi en långsam frukost och promenerar sen mot gamla stan, förbi riksdagen och slottet och genom trånga gränder. Stannar och tittar, pratar och jämför. Promenerar över nya slussen men barnet rynkar på nästan, ger den tummen ner. 

Äter renskavstaco och dricker lingoncava på en liten restaurang på en av gamla stans lugnare gator. Går ännu ett varv på kullerstenen och styr sedan hemåt, gör bara en kort paus för mjukglass och sen en ännu kortare paus för en kaffe to go. 

Vilar en stund, ligger i varsin säng i varsitt rum, jag sover femton minuter och jag tror att barnet läser. Min man kommer hem från gymmet, väcker liv i den slumrande lägenheten. Duschar, bättrar på hår och makeup, kliver i vida svarta byxor och en luftig vit skjorta.

Promenerar långsamt mot italienaren som vi har bokat bord på, den som är barnets favorit. Beställer in en flaska vin och varsin pizza, ingen orkar någon efterrätt. Ska vi titta på nån naturdokumentär? frågar barnet när notan kommer. Ja låt oss, säger vi. 

Njuter så av att ha honom hemma

Mina föräldrar och min brorsdotter kom igår. Vi promenerade till en restaurang i närheten, slog oss ner på den inglasade uteserveringen och åt lunch. Promenerade vidare till gelaterian på Rörstrandsgatan och åt glass. Rundade Karlsbergs slott och Kungsholmens strand, avslutade med kaffe och kaka hemma hos oss.

De åkte tillbaka till den lilla staden, min man gick till gymmet och barnet och jag gick till Bar Apropå på Sankt Eriksplan. Drack varsin eftermiddagsdrink, pratade om livet i Stockholm och om livet i Malmö. Tänkte ungefär hundra gånger att barnet har blivit så klok och vuxen.

Gick till Systembolaget och köpte kvällens vin till grillmiddagen som väntade, fortsatte till mataffären och köpte allt som såg gott ut. Det var mysigt att umgås på det sättet, att dricka en drink och sen handla mat, låta det mjuka samtalet fortsätta mellan gångarna.

Kom hem till en man som blandade oss varsin mojito som fördrink, omedveten om våra redan genomförda utsvävningar, men vi tackade inte nej. Lagade mat tillsammans, satt kvar i sju evigheter efter maten, tills stearinljuset brunnit ner och vi sagt att vi verkligen måste gå och lägga oss fyra gånger.

Fest för tre

Tisdag. Vaknar och tänker direkt att barnet är på väg. Det är inte helt sant, han kommer inte vara framme förrän vid middagstid och ännu är det flera timmar tills hans tåg ska gå. Men snart, snart är han på väg.

Städar badrummen, hänger fram en handduk på den tredje kroken i badrummet, den som till för ett år sen var barnets. Dammar och dammsuger lägenheten, putsar fönsterna i gästrummet, tar ner bäddmadrassen till bäddfåtöljen, startar en ragu, bakar en banankaka. 

Duschar och byter om till en klänning. Inte för att barnet bryr sig om jag har mina urtvättade mjukisshorts, men det känns högtidligt att barnet kommer hem. Gör att jag vill klä upp mig, korka upp bubbel, ställa till med fest. En liten fest, en för tre, för jag vill inte dela barnet med någon annan, inte första kvällen. 

Nedräkningen är framme vid noll

Idag kommer barnet hem. Han gör en liten föräldraturné uppåt i landet, är hos oss till på fredag och sen åker han till sin pappa ännu längre upp i landet. På söndag åker han tillbaka till Malmö och har lite sommarlov innan höstterminen drar igång.

Han har läst två sommarkurser under juli och jag tror att han är trött. Inte för att han säger det, det är mer av en känsla. Jag ska baka hans favoritkaka och laga hans favoritmaträtt, göra överdådiga pannkaksfrukostar och ta med honom till alla våra stammiscaféer.

Passa upp, ta hand om.

Den gröna skogen och det gula guldet

Söndag. Ansiktet är naket igen, trosorna i bomull, behån borta. Vi åker till den lilla staden tillsammans med hans syster, möter deras mamma och åker ut i svampskogen. I skogsbrynet byter jag min långklänning mot tights och min mans skjorta och stoppar fötterna i ett par gummistövlar.

Promenerar under stora trädkronor, hittar mängder med kantareller, sitter på en sten och äter rostbiffsmörgåsar och dricker termoskaffe, känner solen snirkla sig fram genom löven, tittar på kossorna som ligger i det höga gräset i sin hage, hör åskan dåna långt borta, äter en kanelbulle medan vi traskar genom skogen, hinner precis tillbaka till bilen innan himlen öppnar sig.

Kommer hem flera timmar senare. Duschar bort skogen och kliver i en böljande klänning, häller upp ett glas rödvin och en skål chips. Ställer köksfönstret på glänt och låter långsam jazz strömma ut. Jag rensar kantarellerna, han förväller och gör varsin macka. Så blir klockan tjugotvå och vi säger att vi fortsätter imorgon. Somnar nära, trötta men tillfredsställda.

Den röda klänningen

Lördag. Vaknar av ett sms från min mans syster. Hon undrar om vi vill gå runt Hagaparken. Min man säger ja, jag säger nej. Känner direkt hur jag vill äta en långsam frukost på ett café, i sällskap av ingen annan än en bok.

Kliver in i duschen, smörjer in kroppen, låter håret självtorka i mjuka vågor längs ryggen. Trosor och behå i spets. En lätt makeup, semesterns första, och så en röd klänning med puffärmar i broderie anglaise.

Hittar min man i köket, iförd träningskläder. Jag ställer mig på tå för en puss innan jag ska gå. Han tittar på min röda klänning och drar in mig i sin famn. Hallå där, säger han. Vad säger du om en date sen? Jag lägger armarna om hans nacke och säger att jag är tillgänglig för en vinlunch.

Och så gick tredje veckan

Mina morgnar blir allt längre. Jag vaknade vid sju varje dag semesterns två första veckor, men det här veckan har jag förlängt sömnen med en halvtimme varje morgon. Vid tio är lägenheten fortfarande tyst och stilla.

Jag gör världens mest seglivade storstädning. Städade våra två badrum i sex timmar, fördelat på tre dagar. Nu är jag inne på dag fem av att städa köket. Det blir bara någon timme per tillfälle. Torkar, gnor och gnider skåp och luckor, dammsuger upp smulor, sorterar bort saker som inte används, rensar i skafferiet.

Jag har bakat flera gånger sen jag bakade baba au rhum. Upptäckte att det var roligt att stå framför det öppna köksfönstret och mäta, väga, blanda, röra, knåda. Det är något med det snabba resultatet som är tillfredsställande. Plus gott med fika på eftermiddagarna, och om vi ska vara ärliga, ibland även sent på kvällarna.